skriver nonsens

Känner att jag behöver koppla bort från politiken för en stund och jag, som säkert många andra Göteborgare känner kreativitet i och med solen och den bortsmälta snön. För första gången på ett par veckor (kanske till och med månader) bestämde jag mig för att återbesöka mina favorittexter från låtar som fått mig att känna mig både närvarande och distant på samma gång.

En av låtarna som jag alltid återvänder till är Belle Leonette – MAMMAS VARDAGSRUM. Jag skriver inte för att göra ett politiskt ställningstagande i en konflikt där jag står stadigt i min kritik mot förtryck. Utan snarare för att hennes text om identitet och vardag skildrar något universellt. Som en påminnelse om att vi kan känna igen oss i varandras sårbarhet. Och om att det kan vara vägen in i mänsklig mjukhet.

Texten går såhär:

”Mamma är du lyckligare nu så är jag lycklig med dig
Jag bytte mammas vardagsrum mot vardagsro
Jag bytte mammas vardagsrum mot vardagsro
Min bror sa till mig ”vi ska bli klassresenärer”
När han ringer frågar han om pengar
Innan ”hej hur är det”
Försöker nå den ribban som han satte upp till mig
Jag hoppar högst hoppas jag
Han bytte mammas vardagsrum mot vardagsro
Han bytte mammas vardagsrum mot vardagsro
Har haft en stjärna kring min hals sedan jag var liten
Mormor sa hon plocka ner den från himlen
Böner på hebreiska bryter på engelska
Snälla vaka över mig som en ängel ska
Jag bytte mammas vardagsrum mot vardagsro
Nu har alla samtalen tystnat
Alla rosorna i trädgården har vissnat
Jag bytte mammas vardagsrum mot vardagsro
Jag bytte mammas vardagsrum mot vardagsro”

Den senaste tiden, med allt som pågår i politiken både utrikes och inrikes, har mina tankar landat mycket mer i mig själv (om möjligt) och mitt förhållningssätt till människorna omkring mig. Jag upplever att med allt självförverkligande och personliga utveckling i ständig aktivitet, har jag förlorat min flexibilitet. För att när livet varit svårt, har jag tagit till struktur och rutin för att få ordning på det och fastnat där. Jag bryr mig mer om mitt egna personliga space än om att hälsa på grannen. Vill ej riskera att ”förstöra min energi”, så träffar inga riskabla människor. Blir stött av att få ett tips från någon som jag tycker lägger sig i. Med detta kommer en begränsing i hur man ser på andra och på sig själv, för mig, likaså. Den är jobbig, det är jobbigt, jag är jobbig.

”Jag bytte mammas vardagsrum mot vardagsro”, självisolering som ett motstånd, ett sätt att överleva. Läskigt, att lämna det som hjälpt när det varit svårt. Läskigt, att släppa in när man blivit sårad. Läskigt, att vara mjuk när hård var lösningen. Lösningen hittills, försöker jag påminna mig själv om.

Man säger att tid läker alla sår, och det ligger något i det. Med tiden kommer acceptans och förståelse för vad som hänt, för varför jag gjorde som jag gjorde, och för varför hen gjorde som hen gjorde. Med tiden släpper jag gärna in flexibiliteten i livet igen, men bara till en viss gräns, såklart.

Tack Bella Leonette, för dina texter, som alltid fått mig att känna mig mindre ensam.