När jag var yngre tänkte jag ofta att människor hade onda intentioner. Det var rätt så jobbigt när jag insåg att det kanske snarare var min egen osäkerhet som färgade hur jag såg på andra. Inte att jag är ond, jag tror inte ens på den sortens uppdelning, och jag menar inte att en ond handling automatisk är lika med en ond människa.

Den senaste tiden har jag väl tänkt att jag ska lägga ”läkningen” åt sidan, för vad finns det att läka ifrån när livet är så underbart? Lev mer och grubbla mindre som en klok person en gång sa. Så om någon skulle vilja prata om läkning skulle jag hellre kanske vilja prata om självkännedom? Självförståelse? För att, det har varit viktigt för mig, och kanske är det viktigt för dig också.

Jag har lärt mig mest om mig själv i relation till andra, för att jag ofta blir påmind om att mina ageranden har konsekvenser, både de bra och de dåliga. Och kanske är det därför relationer är knepiga, kanske allra mest relationen till mig själv.

Jag har haft svårt att se mina egna misstag. I min egen berättelse är jag ofta både rimlig, genomtänkt och om du frågor mig, ganska felfri. Så att jag ska säga att jag har gjort fel, kräver mer mod än jag gärna erkänner. För då måste jag ju kliva ner från min egen försvarsposition.

Jag är bra på att intellektualisera mina problem, det ger mig kontroll och jag kan förstå mig själv utan att ta ansvar. men att faktiskt våga vara ärlig mot mig själv och säga förlåt (till mig själv och andra) när jag vet att jag har gjort fel men inte vågar se det. Det har jag varit mindre bra på.

Det är något med att ofta ha en sköld och maska sina inre känslor som inspirerar mig, för att det är teaterlikt och jag slipper ju ta ansvar över vad som händer. Men skölden har varit ett problem när jag halvvägs igenom en konflikt insett att ”shit jag är nog en del av problemet jag själv”. Många gånger när jag väl vågat vara lite sårbar kommer jag istället på mig själv bli kränkt över att jag har blivit missförstådd och då blir kränktheten istället en utväg, så att jag slipper be om förlåtelse. För så länge jag är sårad kan jag fortsätta vara oskyldig?

Här kommer 7 saker jag är tacksam över att jag lärt mig om relationer.

✮ Se mig själv i spegeln och verkligen titta. Inte titta bort för att det är jobbigt eller inbilla mig en bild av mig själv som inte finns. Titta i spegeln, där finns oftast svaren. 

✮ 100% ärlighet. Det är inte alltid bekvämt och ibland gör det mig ensam. Men bättre det än att leva i konflikt med mig själv.

✮ Ta inget personligt. Denna har nog hjälpt mig allra mest när jag tyckt att livet varit lite knepigt. Om någon säger eller tycker något om mig som inte känts helt rätt i magen, så har jag lärt mig att inte ta det personligt. Det handlar ofta mer om personen som säger det en jag som tar emot det. Dock har jag här också fått gå tillbaka till att se mig i spegeln och undra om personen har rätt? Och är jag 100% ärlig mot mig själv i det svaret, då kan jag gå vidare i lugn och ro.  

✮ Lämna över/underlägsenhet utanför. Ja, för att jag inte är bättre eller sämre än någon annan. Här har jag lärt mig att den som gjort mig mest ”fel” ofta är min viktigaste läxa.

✮ Helikopterperspektiv (backa & se utifrån). I heta situationer, detta är wow alltså. Backa ta ett andetag eller två och reagera sen. Ger möjlighet att reagera utifrån mina värderingar och den jag vet att jag vill vara. 

✮ Det är okej att bli missförstådd. Alla kommunicerar med olika språk vilket gör missförstånd till naturliga.

✮ Våga konfrontera. Slutligen detta! Har länge tänkt och trott att konfrontation är något dåligt, eller att det är elakt, även fast jag aldrig slutat konfrontera så har det kanske snarare handlat om för mig att se alla de stegen ovanför innan jag väljer konfrontation. Pick your battles, och påminna mig själv om att våga jobba på mina relationer, lämna inte vid första taget för att det uppstår en konflikt i dig, över eller med någon. Våga konfrontera för att få starkare band.

Det var allt för denna gången. Jag delar inte detta för att det är något slags facit utan mer för att konflikter inte skrämmer mig på samma sätt längre. Jag tar dem för vad de är. Sen att dom får oss att växa och lära känna oss själva, andra och världen ännu lite mer är bara en bonus. PoK

Här kommer ett utkast av en rätt så samtida och självupptagen text, men hej, skriv ett du med.

Jag är 29 år och ända sedan tonåren har jag älskat kommunikation, mode och sociala medier. En motstridig matcha-girlie absolut, men fortfarande en matcha-girlie. En hudvårdsfantast som lägger på tok för mycket pengar på ”hälsa”. Jag visste rätt tidigt att jag ville jobba inom marknadsföring, helst modeindustrin och började knyta kontakter och jaga jobb. Ja, en typisk gå upp tidigt tjej, sätta dagens agenda, effektivisera, optimera och såklart romantisera allt för att må så bra som möjligt. Men det blir aldrig bra, varken jobben eller jaget, känner liksom inte den där inre glöden, euforin/känslan av tillfredställelse jag som ungdom trodde jag skulle känna. Vad är det jag strävar efter egentligen? Pengar? Image? Ja, förmodligen båda. Vad är det jag jobbar för? Vad är jag en del utav? Kan jag stå för svaren på de frågorna? Mmm.. Men sen att ändra inriktning och göra något annat var svårare än jag tänkte, haha jag är ju liksom en produkt av mitt egna inlärningssystem. Nu ska vi se här, det är bara börja bryta ner det. Hur fan gör jag det då? Hela min LinkedIn är fylld av samma sorts innehåll, i typ ingen annan nyans än blå.

När jag tog beslutet att bryta kontakten med min ”karriär” och återvända till studierna, blev det till en början en rätt förvirrande tid. Jag möts av människor som inte tänker som jag gör och jag kommer på mig själv bli kränkt oftare än jag byter underkläder, vilket säger mer om mig (dom!?) än om dom. Men det händer något här ändå, omtumlande, spännande och lite som att jag faktiskt är på rätt plats. Jag är inte helt säker på vart jag är påväg, men jag tycker processen är spännande, hur jag faller tillbaka gång på gång mitt inlärda system, hur förvirrad jag är och hur inspirerande det ändå är att våga bryta mönster om det inte känns rätt. Kanske gör jag detta för min image också? Och nu skriver jag dessutom om det. Hur hamnade jag här?

Definitiv hatkärlek, det suger men jag älskar det. Och så får jag helt enkelt se vart det leder, rätt så säker på att det blir bra tillslut ändå.

P.S. jag älskar fortfarande mode.

Jag tänkte denna vecka uppmuntra till att skapa grejer, med händerna helst, för närvarons skull och den stimulans och rikedom det ger men jag skiter i det. Har ingen lust, är såpass inspirerad att jag inte kan formulera mig. Är inte det också en konst, att formulera sig?

Har I alla fall virkat en mössa i svart merinoull, med inspiration eller snarare en besatthet av den italienska commedia dell’arte, 1600-talets pierrot clown. Stämningen har varit som på en omoralisk cirkus det vill säga söt, tragisk och drömsk. Och glädjen, den har jag hittat i melankolin.

Jag har inget att mer att säga, så jag säger inget mer. Hej!

måndag-fredag utan dig. Vi har ett slutdatum men det tar inte bort faktumet att det är olidligt ibland, ganska ofta. Tänker på att om vi människor är skapta för att leva tillsammans, träffas och röras. Hur överlever man då när man inte gör det tillräckligt?

Hör mig nu, jag vet att vi träffas far beyond mycket mer än många andra som lever i distans och nej det är såklart ingen som dör. Och jag vet att det finns alternativ, att vi inte är låsta, här är ingen offerskjorta på. Trött på tabu dock, det ändrar ändå inte att vi mår skit ibland. Jag lägger blommorna på hans sida sängen, som ett försök att fylla tomrummet han lämnar när han åker på måndagsmorgonen.

Ja, det finns fördelar också? Så som att passa på att utöva en hobby eller ta tid till möten med människor man annars inte möter, träna och fokusera på sin karriär : ) Hmm. Äsch, sluta gnäll, tänker ni och jag tänker att jag är självständig, det vet jag ju, men varför ska jag behöva vara det? Det känns så militant och jag orkar inte vara en del av det. måndag-fredag utan dig och vardagen är faktiskt rätt grå.

För att inte tala om pressen på hur det ska vara när man ses, det ska liggas och det ska vara kvalitetstid, träffa vänner och familj tillsammans för att, när annars? Och ja, visst bråkar man lite lite extra, för att, ja man saknar varann och måste hitta nya verktyg för kommunikation. Beröring och fysisk närvaro är taget för givna kommunikationssätt och sätt att uttrycka kärlek. Det är så mycket svårare att prata med varann så det räcker till.

avskyr måndag-fredag utan dig.

Tänker på förvirringen, den som man kommer till när man försöker reda ut tankarna genom att grubbla över dem. Man vet att det nästan aldrig hjälper att tänka på något för mycket, men ändå gör man det. Eller jag gör det iallafall. Så för att inte göra det, så tänkte jag att jag skulle starta den här bloggen nu, för att sortera allt jag är. Kanske inte allt, men i stora drag. Lite trött på politik men brinner ändå för det, laga mat, yoga för inre frid och tokförälskad i filmer, skrifter och att förstå mig själv genom andra människors görande.

Toscana i somras, bilden är tagen av min vän Charlotta.