Jag har vridit och vänt på mig ett par tjugotal gånger när det kommer till frågan: ”Vad ska du bli när du blir stor?” och jag vill skriva om stigmat kring att inte veta men ändå vara lugn.
Vad är ”min nisch” och vad ska jag ägna resten av livet åt att göra? Vänner, familj och bekanta har alltid med en skämtsam, och ibland inte så skämtsam ton sagt att: ”herregud, du gör så mycket olika saker”, och jag vet såklart att vissa uppskattar min nyfikenhet, medan andra blir stressade å min vägnar: Hur jag ska kunna livnära mig med så spridda intressen? Jag klandrar dem inte. Jag har också jämfört mig med personer som har en linjär resa och undrat om det är mig eller dem det är fel på.
Jag har aldrig haft svårt att skaffa jobb och livnära mig, jag tar det inte för givet, men varför nöja mig här? Jag blir så satans uttråkad efter ett tag. Idén om att välja EN sak och bli ”himla’ duktig” på den har varit så begränsade. Det anses framgångsrikt att specialisera sig, och det stämmer säkert fört vissa, men inte för mig. Jag vet att jag vill ha flera bollar i luften. Det är svårt att placera mig i ett fack, och jag älskar det. Faktum är att jag blir stressad av fack och titlar, det har ni kanske listat ut vi det här laget, men det är i det gränslösa som jag hittar mitt lugn.
Jag pratade med min syster om hur vi matas med ”vägen mot att hitta lyckan”. Men tänk om det egentligen handlar om att hitta ett lugn? För att kunna hantera både lyckan och olyckan. Det är mitt lugn, att ha hittat hit, där allt är en möjlighet.
Begreppet ‘multipotentialite’ fick jag lära mig om från Emilie Wapnicks. Emilie har skrivit boken: ”How To Be Everything” och gjort en Ted Talk: ”Why Some Of Us Don’t Have A True Calling”, om du är sugen på mer.
skriver nonsens 
Lämna en kommentar