Att tala utan att ta över. Om motstånd, sorg och det perfekta offret. Att lyssna och om att vara ett vittne. Skrivet med Judith Butlers frågor i bakhuvudet och med språket som tar form av att hitta min roll som andra generationens invandrare.
Artwork by Nils Hufhult
Jag tänkte börja i ett motstånd. Motståndet mot att göra detta till min historia. Eftersom det här inte handlar om mig. Ändå märker jag att jag inte kan ta bort mig själv ur ekvationen. Jag läser, lyssnar och reagerar. Och också det är en position tänker jag? Frågan blir därför inte om jag ska tala, utan om hur. Som andra generationens invandrare, född och kär i Sverige men med starka rötter till föräldrarnas hemländer. Hur kan man närma sig något som inte är ens eget men som känns som det, utan att göra anspråk på det? Hur man kan stå kvar i sin blick utan att ställa sig i vägen?
Prisma Palestina är ett projekt i kulturskriften Ord&Bild som samlar och översätter röster som befinner sig i, nära eller i konsekvenserna av våldet som pågår i Palestina. Texter som bär sorg, ilska, humor, motstånd och analys på samma gång. Det är röster som ofta filtreras, ifrågasätts eller villkoras i den västerländska offentligheten. Att läsa dem väckte inte bara empati hos mig, utan också frågor om makt. Vem får tala. Vem blir lyssnad på. Och vilka liv som överhuvudtaget räknas som förluster.
Vems liv räknas som sörjbart?
Genusforskaren Judith Butler inleder sin text Violence, Mourning, Politics (2003) med en fråga som vi är många som tänkt på efteråt: Vems liv räknas som sörjbart? Butler skriver om sorg inte som något privat och avgränsat, utan som något som också är politiskt. Vissa liv erkänns som liv, andra gör det inte. När Butler skriver att man påbörjat sin sörjeprocess först när man accepterar att förlusten kommer att förändra en, kanske för alltid, är jag fast. Sorgen som något man inte tar sig igenom, utan något man lever med. Sorgeprocessen är inte linjär, det vet vi. Att det inte finns något snabbt ”gå vidare”. Det finns ett före och ett efter. Så det finns ett före och ett efter den 7e oktober. Jag tänker på om motståndet mot sorg samtidigt kan vara ett motstånd mot förändring. I ett västerländskt politiskt klimat som värderar handlingskraft, rationalitet och effektiva lösningar finns liten plats för att stanna i det som gör ont. Sorg ses ofta som passiv, improduktiv, något som måste ”övervinnas”. Men kanske är det just där, i sorgen, som en annan sorts politik kan ta form.
Flera av texterna i Prisma Palestina rör sig kring kravet på att vara ett perfekt offer. Skribenten Mohammed el Kurd skriver om retorik och om hur palestinier förväntas vara artiga, rimliga och samlade i sitt lidande. Aldrig arga. Ilska blir ett privilegium som inte alla tillåts ha. Det finns ett dilemma för den som får tala. El Kurd reflekterar över varför han ibland bjuds in att tala. Är det för det han säger, eller för vad han representerar. Uttal, kropp, igenkänning. Representation riskerar här att bli en tom gest när kroppen får bära betydelsen i stället för orden.
Detta påminner starkt om det Butler beskriver som villkorad sörjbarhet. För att ett liv ska räknas måste det först göras igenkännbart och ”ofarligt”. Mänskligt på rätt sätt? Yrke, utseende, språk och tonfall spelar roll. En undersökning publicerad av Forensic Architecture (2022) visar ett exempel på villkorad sörjbarhet: Shireen Abu Akleh sköts till döds i Jenin 2022, hon var en palestinsk-amerkiansk journalist som dödades av israelisk militär. Hon blev sörjbar genom att beskrivas som journalist, professionell och respekterad. Som om döden i sig inte var tillräcklig.
Integritet och empati
Författaren Sara Aziza skriver om sin tvekan inför att dela en bild på sin far som barnflykting. Inte för att hon inte vill vittna, utan för att hon inte vill exploatera. Frågan om integritet väcks i mig, att integritet här inte framstår som en självklar rättighet, utan som något som ständigt måste förhandlas i offentligheten. Hon påminner också om vittnets ansvar. Att dokumentera utan att ersätta den andres smärta med sin egen. Jag fastnar vid tankar om empati. Att empati ofta handlar mer om mig än om den andre. Att föreställa sig hur jag själv skulle känna, snarare än att lyssna till det som faktiskt sägs. Att känna är inte samma sak som att förstå. För oss som befinner oss på distans blir detta särskilt viktigt. Att tala utan att tala över. Att dela utan att ta över. Att låta sorgen finnas, utan att göra den till något vi förbrukar eller till en spegel för våra egna känslor.
Våga
I ett samtal med sociologen Paul Gilroy på YouTube diskuteras frågan om hur vi lyssnar på dem vi inte håller med. Gilroy efterlyser inte bara mer kritik, utan andra sätt att se världen. Hans begrepp ”fluvial humanism”, att tänka mänsklighet som något rörligt och sammanbundet som vatten, öppnar upp för en hållning som är mjukare men inte mindre radikal för det. Kan vi se på sorg som vågor? Sorg har också en egen tid. Den rör sig, förändras och återkommer. Nationer kanske inte kan sörja, men människor kan. Kanske är det där möjligheten finns. I att stanna kvar i det obekväma. I att låta sorgen förändra oss, i stället för att snabbt pressa in den i rätt språk, rätt retorik, rätt form. Jag har lite svårt att se på saken svart eller vit, jag tror på att vi behöver vågorna, och det rörliga för att ta oss igenom och förstå. Jag fastnade vid vad poeten och akademikern Refaat Alareer skriver i Ord&Bild; att berättelser är till för att berättas och återberättas. Att hålla dem för sig själv är ett svek. Mot arvet, mot de döda, mot framtiden. Kanske är det där denna text måste landa? Inte i ett svar, utan i ett ansvar att våga. Detta mod handlar också om att inta en roll för mig. Att leva som andra generationens invandrare är att ständigt leva i ett mellanrum, nära och på avstånd samtidigt. Jag bär på berättelser som inte är mina egna men som ändå formar mitt språk och min blick. Så, utan att göra historien till min, kan jag stanna kvar och fortsätta våga lyssna, våga tala, våga fråga vems sorg som får ta plats, och varför. Om berättelser är till för att berättas och återberättas kan jag, utan att tala högst, ta ansvar över att de forsätter röra sig, precis som vågorna i havet.
skriver nonsens 
Lämna en kommentar