skriver nonsens

måndag-fredag utan dig. Vi har ett slutdatum men det tar inte bort faktumet att det är olidligt ibland, ganska ofta. Tänker på att om vi människor är skapta för att leva tillsammans, träffas och röras. Hur överlever man då när man inte gör det tillräckligt?

Hör mig nu, jag vet att vi träffas far beyond mycket mer än många andra som lever i distans och nej det är såklart ingen som dör. Och jag vet att det finns alternativ, att vi inte är låsta, här är ingen offerskjorta på. Trött på tabu dock, det ändrar ändå inte att vi mår skit ibland. Jag lägger blommorna på hans sida sängen, som ett försök att fylla tomrummet han lämnar när han åker på måndagsmorgonen.

Ja, det finns fördelar också? Så som att passa på att utöva en hobby eller ta tid till möten med människor man annars inte möter, träna och fokusera på sin karriär : ) Hmm. Äsch, sluta gnäll, tänker ni och jag tänker att jag är självständig, det vet jag ju, men varför ska jag behöva vara det? Det känns så militant och jag orkar inte vara en del av det. måndag-fredag utan dig och vardagen är faktiskt rätt grå.

För att inte tala om pressen på hur det ska vara när man ses, det ska liggas och det ska vara kvalitetstid, träffa vänner och familj tillsammans för att, när annars? Och ja, visst bråkar man lite lite extra, för att, ja man saknar varann och måste hitta nya verktyg för kommunikation. Beröring och fysisk närvaro är taget för givna kommunikationssätt och sätt att uttrycka kärlek. Det är så mycket svårare att prata med varann så det räcker till.

avskyr måndag-fredag utan dig.