Alla som hade gillat inlägget som jag kände till, var vita. Jag fick inlägget skickat till mig av min svenskfödda arabiska vän som hade skrivit en lång förtvivlad kommentar om hur denna typ av integration gäller majoriteten av invandrarna, men som inte vågade publicera sin kommentar på inlägget utan vädrade hos mig istället. Det skulle kunna vara en slump att det bara var vita vänner som gillamarkerat inlägget men det väckte mitt intresse, precis som när jag läste Eddo-Lodges citat:

”I’m no longer engaging with white people on the topic of race. Not all white people, just the vast majority who refuse to accept the legitimacy of structural racism and its symptoms. … They truly believe that the experiences of their life as a result of their skin colour can and should be universalized. Amid every conversation about Nice White People feeling silenced by conversations about race, there is a sort of ironic and glaring lack of understanding or empathy for those of us who have been visibly marked out as different for our entire lives, and lite the consequences. It’s truly a lifetime of self-censorship that people of colour have to live.” 

I maj 2026 publicerade Sportbladet och Aftonbladet en video på b.la Instagram med fotbollsspelaren Yasin Ayaris pappa, där han uttryckte tacksamhet för Sverige och betonade att hans barn ”tillhör Sverige”. Inlägget delades flitigt och hyllades som ett exempel på framgångsrik integration. De svämmande med ”positiva” kommentarer som kunde se ut såhär: ”Tänk om all integration fungerade så här.” Eller: ”Underbar far, ge honom en öl. Det där är en äkta patriot. Det handlar inte om hudfärg, utan om patriotism och kultur. Denna man är mer svensk än många etniska svenskar är. Love it.” Eller: ”Jag ska nog inte rösta på SD-tänk om all integration var såhär”. Jag vill inte med denna text belysa att tacksamhet är problematiskt snarare belysa att det inte är helt oproblematiskt. För precis som Mohammed El-Kurd påpekar, kan denna typ av retorik om tacksamhet snarare bekräfta en maktordning där marginaliserade grupper förväntas bevisa sin lojalitet för att accepteras. Och denna händelse fungerar som en spegel för en del av den samtida svenska offentligheten, där offentliga yttranden inte enbart är uttryck för frihet, utan också verktyg för disciplinering. 

Eddo-Lodges citat lyfter den strukturella aspekten av rasism, där minoriteter ofta förväntas anpassa sig till majoritetssamhällets normer för att bli accepterade. Denna dynamik kan ses i Yasin Ayaris fall, där tacksamhetsnormen riskerar att avpolitisera frågor om rasism och makt, genom att flytta fokus från strukturella ojämlikheter till individuella prestationer. 

Tacksamhetsretorik 

Som El-Kurd diskuterar, bekräftar dessa typ av tacksamhetsnormer en maktordning där marginaliserade grupper måste anpassa sig till majoritetssamhällets normer för att få erkännande. I Yasin Ayaris fall kan detta kopplas till Mohammed El-Kurds ideér om det perfekta offret och ”politics of appeal”, en struktur där marginaliserade grupper måste visa sin lojalitet för att accepteras. 

Ja, och här blir den tacksamhet som Yasin Ayaris pappa visar, ett krav för att bli sedd som ”svensk”. Genom att uttrycka lojalitet och tillhörighet till Sverige, undviker familjen Ayari att utmana de normer som definierar vem som räknas som svensk. Det finns ett underliggande krav på ”civiliserat” eller ”rationellt” beteende för att anpassa sig till den sekulära offentligheten. Vilket gör att individuella framgångar så som Yasin Ayaris fotbollskarriär används för att dölja strukturella problem så som rasism. Hårt? Lite, men både medier och allmänheten belönar denna anpassning, vilket reproducerar en hierarki där invandrare måste bevisa sin värdighet. Resultatet blir att den offentliga sfären blir en plats där vissa röster t.ex. tacksamma invandrare premieras, medan kritiska röster t.ex. de som påpekar rasism marginaliseras. 

Det finns en tanke om att yttrandefrihet inte bara tillåter, utan aktivt reproducerar rasistiska strukturer genom att lyfta vissa typer av yttranden framför andra. Exemplet med Yasin Ayari i den svenska offentligheten visar detta rätt tydligt. Tacksamhetsretorik framställs och normaliseras som ”lyckat” och ”önskvärt”, medan kritik mot rasism systematiskt marginaliseras som ”störande” eller ”negativt”. Denna totala skevhet i hur yttranden mottas och bedöms visar hur yttrandefrihet i praktiken inte är neutral, utan snarare upprätthåller en hierarki där vissa röster ges legitimitet medan andra tystas. 

Algoritmernas vildhet 

Strukturen förstärks ytterligare av digitala plattformar som sociala medier, där algoritmer och användarbeteenden belönar och synliggör yttranden som anpassar sig till nuvarande normer, såsom tacksamhet, medan kritiska röster systematiskt utesluts eller nedtonas (min vän som skickade sin förtvivlade kommentar till mig istället för att publicera) .  På så sätt reproduceras de maktstrukturer som redan existerar i den fysiska offentligheten, vilket resulterar i att den digitala offentliga sfären blir en plats där vissa röster dominerar (t.ex. tacksamma invandrare som uppfyller förväntade normer) medan andra systematiskt utesluts (t.ex. de som kritiserar rasism). Denna polarisering är kanske därför inte en slump, utan snarare en direkt följd av hur yttrandefrihet och digitala plattformar interagerar för att upprätthålla befintliga maktordningar.

Vi pratar ofta om att idén om en offentlighet på internet är en paradox. Att faktumet är att vår synlighet är förstorad och framtvingad, inte bara av internets offentliga karaktär, utan av det faktum att den är privatiserad. Alltså är det ifrågasättande att information som cirkulerar i offentligheten är privatägda och egentligen kontrolleras av sk. övervakningskapitalister. Detta skriver Shoshana Zuboff mycket väl om i sin tunga bok Övervakningskapitalism från 2020. 

I Yasin Ayari-fallet synliggörs denna paradox på ett konkret sätt, tacksamhet som strategi premieras och synliggörs på digitala plattformar. Det är inte bara ett uttryck för sociala normer, utan också ett resultat av plattformarnas algoritmer, som gynnar inlägg som anpassar sig till nuvarande maktstrukturer. Samtidigt tystas kritiska röster, som de som påpekar rasism eftersom de inte genererar den typ av engagemang (t.ex. gillamarkeringar, delningar) som plattformarna belönar. På så sätt förstärker övervakningskapitalismen den struktur somjag tidigare beskriver, att vissa yttranden synliggörs och normaliseras, medan andra marginaliseras eller utesluts.

Denna kultur online visar hur digitala plattformar inte bara speglar, utan aktivt formar den offentliga sfären. Genom att privatisera kontrollen över information skapar övervakningskapitalismen en situation där maktstrukturer reproduceras, inte bara genom sociala normer, utan också genom ekonomiska orsaker som gynnar vissa typer av innehåll framför andra. I Yasin Ayari-fallet blir det tydligt hur retoriken om tacksamhet inte bara är en social norm, utan också en produkt av plattformarnas logik, där kritiska röster systematiskt utesluts för att de inte passar in i den kommersiella och kontrollerade offentlighet som Zuboff beskriver.

Jag håller helt med om om argumentationen om att demokratin kräver konflikt, men av agonistisk anda, där motståndare accepterar varandras rätt att existera inom samma politiska system. Antagonismen (där den andre ses som en fiende) hotar ju demokratin, medan agonism (där den andre ses som en motståndare man kan debattera med) faktiskt ju, gör den möjlig.

Det som blir tydligt i relation till ovan är att frågan inte bara handlar om att konflikt saknas, utan också var den tillåts uppstå och hur den ramas in. Om man följer detta resonemang kan man uttrycka att politiken inte har blivit mindre konfliktfylld i sig, utan att vissa konflikter har avpolitiserats medan andra har förstärkts. Konflikter kring ekonomisk omfördelning eller klass har i stor utsträckning förflyttats bort från den politiska arenan genom att presenteras som tekniska eller nödvändiga, medan konflikter kring kultur, identitet och nation istället har blivit mer framträdande. 

I Yasin Ayari-fallet blottas en avpolitisering av rasism som tidigare beskrivits, tacksamhetsretoriken flyttar fokus från strukturell rasism som t.ex. diskriminering och ojämlikhet till individuella prestationer som Yasin Ayaris framgång i hans fotbollskarriär (heja honom, no shade). Konflikter om rasism utesluts från den offentliga debatten, eftersom de hotar den nationella gemenskapen (”Vi är alla Sverige”). Detta i sin tur leder till att Sverigedemokraterna och andra högerpopulistiska aktörer utnyttjar denna depolitisering genom att ramas in som ”sanningssägare” som ”vågar” ta upp frågor så som integration och kriminalitet. Det som resonemangen egentligen  menar är väl då att konflikter måste tillåtas uppstå inom den politiska sfären och att det är inte vår rätt att eliminera dessa naturliga företeelser men vår rätt att möjliggöra praktiker där dessa får chans att prövas och utmanas.Trots det ser vi i detta fall att rasism-debatten i det offentliga samtalet flyttas från den politiska arenan till individuella berättelser. 

Bråka vackert, istället för att hålla god min

Det finns vissa som argumenterar för att solidaritet inte är en given eller passiv ställning, utan något som aktivt måste arbetas fram genom dialog, en dialog där känslor som smärta, ilska och skuld måste få ta plats och erkännas. I kopplingen till det offentliga samtalet och familjen Ayari synliggörs detta via retoriken om tacksamhet som pappan använder, det fungerar som en strategi för att undvika konflikt genom att fokusera på positiva känslor som tacksamhet och stolthet. Känslomässig eller affektiv dialog som det så fint heter, enligt vissa kräver att kritiska anti-rasistiska röster stannar kvar i oenigheten och aktivt erkänner makt och positioner, till exempel frågor om vem som har makt att definiera vad som anses som ”svenskt”. Denna affektiva polarisering skapar en kultur där känslor som tacksamhet inte bara uttrycks, utan också används som ett verktyg för att tysta kritiska röster. 

Ett annat exempel på just detta är den uppdelning som skapas mellan: ”Om du är tacksam, är du en bra invandrare. Om du kritiserar, är du negativ och otacksam och därmed inte en bra integrationsmedlem”. Här blottas känslor inte bara som personliga, utan också politiska verktyg som formar vilka röster som får höras och vilka som marginaliseras. 

Därför vill jag understryka idén om att demokratin kräver agonistiska konflikter, där motståndare accepterar varandra som seriösa deltagare i det politiska samtalet. I det svenska samhället kan dock tacksamhetsretoriken ses som ett sätt att undvika agonistisk konflikt genom att istället fokusera på konsensus så som ”Vi är alla Sverige”. Detta resulterar i att rasismdebatten riskerar att bli antagonistisk, en ”vi mot dem”-dynamik när kritiska röster systematiskt utesluts från det gemensamma samtalet. 

Är det offentliga samtalets praktik neutral? 

Vissa argumenterar för att yttrandefrihet inte är neutral, utan snarare ett system som definierar vem som räknas som mänsklig och rationell. Denna dynamik synliggörs i det svenska samhället, där tacksamma invandrare som Yasin Ayaris pappa premieras som ”god medborgare”, en position som förutsätter en underordnad och tacksam hållning för att bli accepterad. Å andra sidan marginaliseras kritiska röster, särskilt de som påpekar strukturell rasism, genom att stämplas som ”negativa” eller ”otacksamma”. På så sätt upprätthålls sekulära normer som ”svenskhet” och ”lojalitet”, vilka fungerar som gränser för vad som anses acceptabelt i den offentliga debatten.

Exemplet: ”My immigrant mother can’t stop saying thank you. Why does that make me uncomfortable?” 

Detta mönster av villkoard inkludering, där tillhörighet kräver en ständigt pågående tacksamhet, bekräftas också i det engelska exemplet i The Guardian (2025). I artikeln ”My immigrant mother can’t stop saying thank you. Why does that make me uncomfortable?” beskriver Gaia Neiman hur hennes mor upplever sitt liv i England som en skuld, en gäld som ständigt måste återbetalas. Neimans personliga berättelse illustrerar hur tacksamhetens norm kan gå så långt att den tar bort sunda omdömen, trots att hyresvärdarna hotade att kasta en vas på hennes huvud, var moderns första tanke att lämna en tacksamhetsgåva vid utflyttningen. Citatet ”It seems that her need to be more grateful than necessary may even eclipse her better judgment” visar hur det offentliga samtalets praktiker,  där invandrare förväntas visa extrem tacksamhet, inte är neutrala, utan snarare reproducerar maktrelationer där vissa grupper ständigt måste bevisa sin värdighet. Neimans reflektion fungerar således som en konkret bekräftelse av hur yttrandefrihet och offentlighet är färgade av normer som definierar vem som tillhör och under vilka villkor.

Kort om: Utopin om ett samhälle utan nationsgränser 

Vissa pekar på att nationalstaten som ram för politik är otillräcklig, och det ligger något i det. Rasism och integration överskrider ju nationsgränser, men den demokratiska representationen är fortfarande helt nationellt organiserad. I Yasin Ayaris fall blir det rätt tydligt, vi ser både medier och politiker diskutera integrationen som en nationell fråga. Och strukturella problem så som t.ex. EU:s migrationspolitik utesluts från debatten. Till frågan om vem som inkluderas i den svenska offentligheten? Visar sig svaret vara de som anpassar sig till nationella normer genom att visa tacksamhet och lojalitet. 

Den svenska offentlighetens paradox

Nyheten om Yasin Afari visar hur den svenska offentligheten både möjliggör och begränsar demokratin. Det sker en avpolitisering där rasism-debatten flyttas från den politiska arenan till individuella berättelser med t.ex. tacksamhet och lojalitet som verktyg. Detta orsakar en exkludering där sekulära och nationella normer definierar vem som får tala (tacksamma invandrare) och vilka argument som räknas (lojalitet). De affektiva utmaningarna är känslor som tacksamhet och hur ilska används för att tysta kritiska röster. 

Idén om hur demokratin kan fungera när de centrala maktstrukturerna som rasism överskrider nationalstaten, visar sig ändå rätt relevant. Yasin Ayari-fallet tydliggör att vi behöver repolitisera rasismdebatten genom att flytta fokus från individuella prestationer till strukturella problem. Bredda den offentliga sfären bortom nationalstaten genom t.ex. transnationella dialoger om migration och rasism. Och som tidigare nämnt borde man kanske mer kritiskt granska hur tacksamhet används för att tysta kritiska röster, utmana våra normer och vårt gemensamma common sense. 

Offentligheten är därför inte en neutral plats för debatt, det är en arena där makt utövas genom att definiera gränser för vad som räknas som politik, vem som får delta, och hur känslor får uttryckas. 

Nog om detta nu men först

En avslutande reflektion kring denna dualitet om Yasin Ayaris pappas uttalande rör hur tacksamhetsretorik uppfattas och värderas olika beroende på vem som uttrycker den. Frågan: Hade reaktionerna sett likadana ut om en ”fornsvensk” hade uttryckt sig på samma sätt? Svaret på den frågan går ju inte att veta. Men det tycks finnas en underliggande förväntan att invandrare och generationerna efter ska visa tacksamhet för att bli accepterade, medan majoritetsbefolkningen sällan ställs inför samma krav. Detta belyser en strukturell rasism, där vissa grupper förväntas bevisa sin tillhörighet på sätt som andra inte gör.

En sista reflektion från mig är den kulturella översättningens komplexitet. Sättet Yasin Ayaris pappa uttrycker sig på, med en emotionell och familje-betonad retorik, kan uppfattas annorlunda på svenska än på arabiska. I en arabisk kontext, där självbestämmande ofta inte betonas, kan en sådan uttrycksfull tacksamhet tolkas som underordning snarare än stolthet. Samtidigt är det viktigt att poängtera att pappans känslor och identifikation med Sverige är fullt legitim, problemet ligger snarare i hur dessa uttryck mottas och tolkas av majoritetssamhället.

Skillnaden mellan individuella upplevelser och mottagningens system eller struktur, visar på en paradox i integrationsdebatten. Å ena sidan hyllas enskilda berättelser om framgång och tacksamhet, å andra sidan avpolitiseras de strukturella förutsättningarna som gör sådana berättelser nödvändiga. Om majoriteten av invandrare i Sverige faktiskt känner sig hemma och är tacksamma, varför krävs då ständiga bekräftelser av detta? Och kanske är det precis där vi landar, att vi står rygg mot rygg på samma plan, vi tittar åt olika håll och konflikterna är oundvikliga, men för att demokratin ska vara möjlig måste vi stå nära, och lära oss att bråka vackert. 

Jag skavmaxxade tills foliehatten växte fram och nu har jag förstått att samhället hatar häxor. Skavmaxxa (på engelska: friction maxing), alltså trenden om att skapa obekvämlighet för att motverka passivitet, utmana sin kreativitet och ja, bryta alla sina nuvarande mönster för ett bättre liv.

Eget tvättmedel, mat lagad från grunden med egenodlat, ta cykeln istället, hejdå PFAS, hejdå plast, degoogling, kanel som huskur mot mensvärk och det ante mig att du som läser funderat på om du ska sluta med schampo. Men för mig var det inte värt den fettiga övergångsperioden i hårbotten. För hårbotten har faktiskt ett eget rengöringssystem, som kräver ingenting, förutom vatten och lera. 

Tack vare häxornas inbjudande magiska krafter och trolldomsprocesser har jag förälskat mig i att skavmaxxa (tills jag förstod att man kan gå in i väggen). Idén är god, men jag är inte säker på att den stora breda massan går att få över till skogens sida. Hur förklarar man för den breda massan att man inte behöver den där citysemestern? Lägg de pengarna på ekologisk mat istället, för det är det värt! Det smakar godare och du minskar risken till sjukdomar, du kommer bli piggare och du bidrar till ett bättre samhälle. Jag känner hur foliehatten sakta växer upp ur huvudet på mig. 

Samhället tillåter inte skavmaxx för den svage. För att det krävs tid och lust att vilja vara obekväm. Det krävs ett samhälle som validerar dig i valet att välja det obekväma före det bekväma. I en tid där vi får våra matvaror levererade till dörren och får våra barn och hundar passade på våra kontor. Det finns väldigt lite tid över till att vara obekväm. Och för att göra hatten ännu tydligare: är det inte att vara bekväm att skavmaxxa? För vad är mer obekvämt än att inte ha kontroll över om grönsakerna vi äter började gro ur ett labb? 

Men nu ska jag inte skriva om hur vi tar oss igenom allt brus, för visst finns det något vackert i att vi alla är olika. Jag vill att vi istället funderar över hur svårt det är att vara häxa. Hur svårt ska det vara? Att få brygga sitt eget kamomillvatten, odla sin rosmarin, yoga som filosofi och växa ut sina gråa hår? Utan att bli sedd som en skogstok. Jag vill att ni tänker på det nästa gång ni står vid bandet i matbutiken (eller snabbkassan) och effektivt packar ner era konventionellt odlade råvaror i plastpåsen du precis köpt för 7kr. Fråga er själva varför, varför ni vill leva i detta inferno vi alla kallar för civilsamhälle. Fundera över det, så länge ska jag häxa vidare.

Att tala utan att ta över. Om motstånd, sorg och det perfekta offret. Att lyssna och om att vara ett vittne. Skrivet med Judith Butlers frågor i bakhuvudet och med språket som tar form av att hitta min roll som andra generationens invandrare. 

Artwork by Nils Hufhult

Jag tänkte börja i ett motstånd. Motståndet mot att göra detta till min historia. Eftersom det här inte handlar om mig. Ändå märker jag att jag inte kan ta bort mig själv ur ekvationen. Jag läser, lyssnar och reagerar. Och också det är en position tänker jag? Frågan blir därför inte om jag ska tala, utan om hur. Som andra generationens invandrare, född och kär i Sverige men med starka rötter till föräldrarnas hemländer. Hur kan man närma sig något som inte är ens eget men som känns som det, utan att göra anspråk på det? Hur man kan stå kvar i sin blick utan att ställa sig i vägen? 

Prisma Palestina är ett projekt i kulturskriften Ord&Bild som samlar och översätter röster som befinner sig i, nära eller i konsekvenserna av våldet som pågår i Palestina. Texter som bär sorg, ilska, humor, motstånd och analys på samma gång. Det är röster som ofta filtreras, ifrågasätts eller villkoras i den västerländska offentligheten. Att läsa dem väckte inte bara empati hos mig, utan också frågor om makt. Vem får tala. Vem blir lyssnad på. Och vilka liv som överhuvudtaget räknas som förluster. 

Vems liv räknas som sörjbart? 

Genusforskaren Judith Butler inleder sin text Violence, Mourning, Politics (2003) med en fråga som vi är många som tänkt på efteråt: Vems liv räknas som sörjbart? Butler skriver om sorg inte som något privat och avgränsat, utan som något som också är politiskt. Vissa liv erkänns som liv, andra gör det inte. När Butler skriver att man påbörjat sin sörjeprocess först när man accepterar att förlusten kommer att förändra en, kanske för alltid, är jag fast. Sorgen som något man inte tar sig igenom, utan något man lever med. Sorgeprocessen är inte linjär, det vet vi. Att det inte finns något snabbt ”gå vidare”. Det finns ett före och ett efter. Så det finns ett före och ett efter den 7e oktober.  Jag tänker på om motståndet mot sorg samtidigt kan vara ett motstånd mot förändring. I ett västerländskt politiskt klimat som värderar handlingskraft, rationalitet och effektiva lösningar finns liten plats för att stanna i det som gör ont. Sorg ses ofta som passiv, improduktiv, något som måste ”övervinnas”. Men kanske är det just där, i sorgen, som en annan sorts politik kan ta form.

Flera av texterna i Prisma Palestina rör sig kring kravet på att vara ett perfekt offer. Skribenten Mohammed el Kurd skriver om retorik och om hur palestinier förväntas vara artiga, rimliga och samlade i sitt lidande. Aldrig arga. Ilska blir ett privilegium som inte alla tillåts ha. Det finns ett dilemma för den som får tala. El Kurd reflekterar över varför han ibland bjuds in att tala. Är det för det han säger, eller för vad han representerar. Uttal, kropp, igenkänning. Representation riskerar här att bli en tom gest när kroppen får bära betydelsen i stället för orden.

Detta påminner starkt om det Butler beskriver som villkorad sörjbarhet. För att ett liv ska räknas måste det först göras igenkännbart och ”ofarligt”. Mänskligt på rätt sätt? Yrke, utseende, språk och tonfall spelar roll. En undersökning publicerad av Forensic Architecture (2022) visar ett exempel på villkorad sörjbarhet: Shireen Abu Akleh sköts till döds i Jenin 2022, hon var en palestinsk-amerkiansk journalist som dödades av israelisk militär. Hon blev sörjbar genom att beskrivas som journalist, professionell och respekterad. Som om döden i sig inte var tillräcklig.

Integritet och empati 

Författaren Sara Aziza skriver om sin tvekan inför att dela en bild på sin far som barnflykting. Inte för att hon inte vill vittna, utan för att hon inte vill exploatera. Frågan om integritet väcks i mig, att integritet här inte framstår som en självklar rättighet, utan som något som ständigt måste förhandlas i offentligheten. Hon påminner också om vittnets ansvar. Att dokumentera utan att ersätta den andres smärta med sin egen. Jag fastnar vid tankar om empati. Att empati ofta handlar mer om mig än om den andre. Att föreställa sig hur jag själv skulle känna, snarare än att lyssna till det som faktiskt sägs. Att känna är inte samma sak som att förstå. För oss som befinner oss på distans blir detta särskilt viktigt. Att tala utan att tala över. Att dela utan att ta över. Att låta sorgen finnas, utan att göra den till något vi förbrukar eller till en spegel för våra egna känslor.

Våga

I ett samtal med sociologen Paul Gilroy på YouTube diskuteras frågan om hur vi lyssnar på dem vi inte håller med. Gilroy efterlyser inte bara mer kritik, utan andra sätt att se världen. Hans begrepp ”fluvial humanism”, att tänka mänsklighet som något rörligt och sammanbundet som vatten, öppnar upp för en hållning som är mjukare men inte mindre radikal för det. Kan vi se på sorg som vågor? Sorg har också en egen tid. Den rör sig, förändras och återkommer. Nationer kanske inte kan sörja, men människor kan. Kanske är det där möjligheten finns. I att stanna kvar i det obekväma. I att låta sorgen förändra oss, i stället för att snabbt pressa in den i rätt språk, rätt retorik, rätt form. Jag har lite svårt att se på saken svart eller vit, jag tror på att vi behöver vågorna, och det rörliga för att ta oss igenom och förstå. Jag fastnade vid vad poeten och akademikern Refaat Alareer skriver i Ord&Bild; att berättelser är till för att berättas och återberättas. Att hålla dem för sig själv är ett svek. Mot arvet, mot de döda, mot framtiden. Kanske är det där denna text måste landa? Inte i ett svar, utan i ett ansvar att våga. Detta mod handlar också om att inta en roll för mig. Att leva som andra generationens invandrare är att ständigt leva i ett mellanrum, nära och på avstånd samtidigt. Jag bär på berättelser som inte är mina egna men som ändå formar mitt språk och min blick. Så, utan att göra historien till min, kan jag stanna kvar och fortsätta våga lyssna, våga tala, våga fråga vems sorg som får ta plats, och varför. Om berättelser är till för att berättas och återberättas kan jag, utan att tala högst, ta ansvar över att de forsätter röra sig, precis som vågorna i havet.